The Physio Practice del 4

Först nu märkte Sara att det fanns ytterligare en dörr på sidan av läkarmottagningen. Daniela öppnade den och ledde Sara in i ett litet hallrum, som innehöll ytterligare två dörrar.

Daniela tog tag i den hjälplöst bundna Sara i en av tvångströjans öglor, tryckte in henne i förrummet och öppnade en av dörrarna. Sara kunde se att i det angränsande rummet var alla väggar och till och med golvet klädda med tjocka vita klädslar, förmodligen någon form av konstläder!

Det så kallade individuella väntrummet var inget annat än en vadderad cell som mätte cirka 2 × 3 m. Och det rådde ingen tvekan om att Sara skulle tillbringa åtminstone de kommande två timmarna där ensam och hjälplös, hårt fastspänd i en skoningslöst tight tvångströja.

Sara kände sig plötsligt svag i knäna. Det var ingen större överraskning att hon ramlade mitt på det vadderade golvet i cellen när Daniela gav henne ett knuff genom celldörren. Marken var verkligen väldigt mjuk, för hon skadade sig inte när hon föll på sidan.

"Slappna av, sötnos!" sa Daniela igen med sitt breda flin. Det gick sakta upp för Sara att hon inte varit helt klar över spelet hon gett sig in i. Den plötsliga tonförändringen och Danielas ordval tycktes tyda på att denna anläggning endast hade en mycket begränsad koppling till sjukvården. Daniela stängde dörren som såklart också var stoppad på insidan av cellen.

Sara satte sig på huk på golvet och såg sig omkring. Det fanns tydligen en liten observationsspringa i dörren och ett ganska svagt ljus från indirekt belysning lyste ner på dem från taket. Sara lyckades ta sig upp med sin bundna överkropp och titta genom springan i dörren. Men glaset var uppenbarligen spegelvänt, och hon kunde inte se någonting. Plötsligt blev hon överväldigad av ilska: "Öppna dörren, era skithål! Släpp ut mig!" Men ingenting hände. Det var inget att höra heller. Tydligen hade stoppningen av cellen en mycket ljudisolerande effekt. Sara upprepade sina samtal, men allt förblev tyst.

Egentligen kan det inte vara så svårt att ta sig ur en sådan tvångströja, tänkte Sara. Hon hade sett det i några tv-program. Men hur mycket hon än böjde sig och hur hårt hon drog så fanns det absolut inget utrymme kvar i jackan. Hon kunde inte sprida armarna eller höja eller sänka dem på något sätt. Saras armar var bundna till en punkt av fullständig orörlighet. I en handling av desperation drog hon av all kraft på alla ställen på en gång, men ingenting på jackan förändrade hans position. Det enda som hände var att det cirka 5 cm breda bältet gjorde sig känt genom hennes gren på ett märkligt erotiskt sätt. Efter ett tag blev hon så arg att hon började skrika: "Hjälp! Släpp mig härifrån! Ni smutsiga svin!" Ingenting hände.

Efter ett ögonblick lät Danielas röst tydligen från en liten, gömd högtalare i taket: "Var bra, min kära! Slappna av bara! Du kommer senare! Och om du fortsätter att göra ett sådant här racket måste jag... hmmm... förlänga din sedering! Och jag menar 'lugn' helt bokstavligen! Du har hört att läkaren har gett mig alla möjliga obehag på lämpligt sätt!" Tystnad igen.

Sara satte sig på golvet i cellen och ville faktiskt försöka slappna av. Men ju mer hon tänkte, desto argare blev hon. Nästa känslomässiga utbrott kom omedelbart: "Det här är frihetsberövande, era skitstövlar! Jag ska anmäla er alla! Ni kan inte göra det här mot mig!" Sara upprepade dessa skrik ytterligare några gånger, men ingenting verkade hända.Plötsligt öppnades celldörren och Sara tänkte lättad på att bli släppt. Nu får de det, tänkte hon för sig själv.

Det var inte läkaren som kom in utan Daniela igen, som hade ett väldigt strängt ansiktsuttryck. Daniela stod framför den bundna Sara och gömde händerna bakom ryggen. De två stod mitt emot varandra en stund och Sara försökte se lika sträng ut som Daniela. Sara märkte att Danielas outfit tydligen hade förändrats lite. Även om hon fortfarande bar en vit rock, som är vanligt för läkare, var den alldeles för kort! Daniela bar också förvånansvärt höga klackar och de vita nätstrumpor verkade inte passa sjukvårdspersonal. För att inte tala om hängslen som kikade fram längst ner på den alldeles för korta klänningen. På något sätt passade det inte in i situationen att Daniela gömde något bakom ryggen.

Egentligen var det precis som att vissla i vinden när Sara sa: "Tack för att du kom och släppte ut mig ur tvångströjan igen!" Daniela sa ingenting, men tappade det hon gömt bakom ryggen. Hon tog tag i Sara igen i en av öglorna på hennes jacka och tryckte ner henne på det mjuka underlaget. Sedan vände Daniela Sara på magen och satte sig på huk över hennes rygg. Sara märkte att Daniela uppenbarligen försökte stoppa in något som en stor röd gummiboll i munnen. Så hon höll genast munnen hårt stängd. Men plötsligt tryckte Daniela på näsan på den bundna och hjälplösa Sara. Så, intuitivt, öppnade Sara munnen för att andas, och - usch - Daniela hade tryckt in bollen i munnen precis bakom tänderna.

Sara märkte att den här bollen verkade vara gjord av silikon eller något liknande. För han var på något sätt väldigt mjuk. När hon bet i den gav det sig lite, men när hon försökte bita ytterligare blev det stenhårt. Dessutom var detta bitande ganska tröttsamt eftersom bollen verkade ganska stor. När hon slappnat av underkäken tryckte bollen upp hennes mun och fyllde den helt, så att Sara i bästa fall bara kunde uttala ett väldigt dovt "Mmmmmmpf!" släpptes. Sara kunde också känna vad som såg ut att vara ett band som spändes hårt runt hennes hals...

... uppföljaren följer

- Ligotör

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev och missa inte ett enda avsnitt!
Nyhetsbrev registrering