Fysiopraxis del 5

Sara kände hur en rem spändes hårt runt hennes hals för att säkra bollen. Hon hörde Daniela säga i en illvillig ton: "Tal är silver, tystnad är guld, min älskling! Jag varnade dig!" Sara sparkade vilt med underbenen, men det var det enda hon kunde göra medan hon låg på mage och Daniela satt på huk på rygg. Hon kände hur Daniela satte fler remmar, som tillhörde gagbollen, runt hennes huvud. Som ett upp och nervänt V, med Saras näsa i mitten, drog Daniela remmarna över Saras ansikte och sedan över hennes huvud. Allt var åtdraget baktill.

Plötsligt vände Daniela Sara på ryggen: "Låt mig ta en titt på dig, min älskling!" Sara insåg snabbt varför hon hade blivit omvänd: Daniela fäste ett nytt band under hakan. Nu var det omöjligt att trycka ut bollen med tungan, att öppna eller stänga munnen eller ens säga ett ord.

"Mmmmmmmmpf! Mmpf, mmpf!" Men Daniela flinade elakt och sa: "Den där gaggselen ser bra ut på dig! Du borde ha den oftare, hehe! Dessutom kommer de andra patienterna inte att skrämmas av ditt skrik längre! Lägg dig nu ner eller gör vad du vill. Att sparka kommer inte att göra någon nytta i alla fall. Slappna av! Jag ska hålla ett öga på dig för att se till att du ser till!"

Efter att Daniela gått och stängt celldörren satt Sara på golvet i sin cell, bokstavligen mållös. Din vadderade cell. Hon hade hört någonstans att sådana rum inte längre skulle existera nuförtiden och att de oftare kallades för "krisrum". Men patienterna där var verkligen inte längre bundna och absolut inte munkavle! Tydligen hade hon hamnat i en privat bondage/fetischpraktik.

Lite uppgiven satte sig Sara på golvet och försökte få luft med munnen. Men saken skulle inte röra sig en millimeter! Hon hade inte bara blivit fastspänd i en åtsittande tvångströja, utan hon hade också blivit munkavle väldigt effektivt! Nästan uppgivet drog hon på sig jackärmarna igen, men ingenting hände. Att sänka armarna var omöjligt på grund av öglorna och när hon drog upp armarna började grenremmen sitt märkliga, nästan erotiska spel.

Sara bestämde sig för att sträcka ut sig och slappna av. Hon låg nu på rygg, på det mjuka golvet i den vadderade cellen och vred sig håglöst i tvångströjan. Vid något tillfälle insåg hon att hon faktiskt hade slappnat av lite och att det var roligt att pirra lite, speciellt på grund av grenremmen som gjorde sig påmind vid varje armrörelse.

Plötsligt förändrades hennes humör. "Vad gör jag här egentligen? Och hur tar jag mig härifrån?" Sara hoppade upp så gott hon kunde med sina tillbakahållna armar och kastade sig av all kraft mot den vadderade celldörren. Även mot väggarna. Men förutom att hon blev het och gjorde några grymtningar hände ingenting. I ett desperat drag började hon sparka på dörren. Hon kanske kunde komma in? Hon sparkade om och om igen, minst tio gånger, tills hennes fötter gjorde ont. Vid något tillfälle gav hon upp och satte sig tillbaka på cellgolvet.

Dörren öppnades genast och en bister Daniela kom in. "Sluta det där nonsens! Jag har redan varnat dig för skriket, därav gaggen. Och om du vill bryta allt här, så stoppar jag dig!" För att understryka tappade Daniela något på cellgolvet och fortsatte: "Och du har varit stygg! Inte bara upproret, jag såg att du verkar tycka om att leka med grenremmen! Men vi ska stoppa ditt uppror nu... eller snarare, spänn fast det! Heehe."

Daniela knuffade upp Sara som satt på golvet, vände henne på magen och satte sig på hennes underben.Sara kände att något placerades runt hennes anklar och spändes hårt...

... uppföljaren följer

- Ligotör

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev och missa inte ett enda avsnitt!
Nyhetsbrev registrering